Caprikategoriska

Under 3,5 år har jag arbetat med ett projekt, som slutförts i oktober 2018. Resultatet är ett manus på 316 A4-sidor i en, som jag tror, helt ny genre. Mitt alster har titeln Capri Kategoriska Imperativ - en sicence fictional idéroman. Mitt arbete ligger till en del på det filosofiska planet, men det har en invävd ramhandling, som berättigar min beteckning science fictional idéroman. Här ger jag ett kort referat av temat: 

Tolv internationella vetenskapspersoner samlas i Villa San Michele på Capri under en vårvecka i en viktig idédebatt om ett av de stora hoten mot mänsklighetens värdiga liv och överlevnad på Jorden. Deras namn och vetenskapsgrenar framgår av Stilprov 2 (nedan). De uppställer sex kategoriska imperativ, som på ett nytt och överraskande sätt formulerar dels de problem, som är orsak till hotet, dels ett radikalt nytänkande för att på fredlig väg undanröja det. En trettonde person är närvarande vid detta så kallade Capri Convention. Denne man har i samråd med de två sammankallande delegaterna blivit utsedd till mötets sekreterare av Regeringens Vetenskapliga Råd (RVR) för att för dess räkning dokumentera de topphemliga överläggningarna. Hans namn är Qvast, och det är han som är protokollförare och berättare. Han är sonson till en Nobelpristagare inom medicinens område. Genom sin fars överdrivna förhoppningar har han tidigt blivit en stukad människa. Visserligen lyckades han för länge sedan disputera i farmakognosi. Sedan har han emellertid ömkligen misslyckats i den akademiska karriären. Meningen är att han ska få hjälp med protokollets språkgranskning av dr Gloria Cristalli. Redan vid deras första möte i Capris Marina Grande faller han för denna unga, vackra och begåvade kvinnas charm och italienska temperament. Hon kallar honom omväxlande för dr Quasi och Quasimodo. Han hoppas, att de på tu man hand ska få tid att justera hans mötesanteckningar i lugn och ro en kväll. Men av olika omständigheter skjuts det upp dag för dag. Äntligen ser det dock ut att bli av, i samband med deltagarnas länge efterlängtade utflykt sista eftermiddagen till Grotta Azzurra. Men själv får han avstå från båtfärden, eftersom han måste kopiera sina anteckningar inför kvällens planerade revidering. Det blir inte så, till följd av det som händer, då båten återvänder från den blå grottan.

I huvudhandlingen får vi följa experternas argument för de sex kategoriska imperativen, de därav följande diskussionerna och analyserna samt de därpå grundade slutsatserna. I den spännande och romantiska ramberättelsen möter vi mycket av capresiskt liv i såväl samtid som historisk tid.

Stilstudier

Stilprov 1. (Kapitel 1, inledningen sid 3-4)

Kapitel 1

 

 

Vi hade samlats på Capri.

Tvivelsutan! Det var svaret jag fick. Han såg mig rakt i ögonen med en frimodig och fryntlig blick. Varför vågade jag inte lita på honom? Naturligtvis! -  jag visste att detta uppdrag låg högt över min kompetens. Försiktigt lade jag till:

   -   Och ni var alla överens? Han log, gav mig en klapp på axeln och upprepade:

   -   Sans aucun doute! Det fanns inga invändningar, påstod han. Hela kommittén var övertygad om, att ingen annan skulle klara av att vara sekreterare i dessa hemliga överläggningar.

*

Vi hade alltså samlats på Capri.

Som sekreterare i Regeringens Vetenskapliga Råd (RVR), hade jag tagit för givet att detta möte skulle bli likt alla andra, som jag genom åren deltagit i på mer eller mindre exotiska platser runt om i världen. Det brukade väl vara ett sätt för de politiska pamparna att få känna sig betydelsefulla i sällskap med många framstående vetenskapsmän och forskare. Jag förde protokollen pliktskyldigast. Resultaten föreföll mig föga imponerande. Nå, kanske berodde det på att jag egentligen begrep så lite av det hela. Det hade oroat mig i början, ja faktiskt gett mig stunder av svår ångest. Att ingen genomskådat mig! Ja, ja, formellt hade jag akademiska examina, till och med en doktorsexamen i farmakognosi. Men inga av dessa pappersmeriter, lika litet som min sekreterartjänst i RVR, skulle jag ha lyckats tillskansa mig, om jag inte råkat vara sonson till min farfar, den store

3

Nobelpristagaren. Om han förärats priset i medicin eller fysiologi eller kemi, det minns jag inte så noga. Det hade i alla fall tilldelats honom någon gång i mitten av det förra seklet för banbrytande upptäckter inom biokemin.

Jag såg honom aldrig i levande livet. Han hade dött ett tiotal år innan jag kom till världen. Ändå kom han på ett kusligt sätt att dominera hela min barn- och ungdom. Jag kan knappast komma ihåg en dag under min uppväxt, då inte Far på ett högtidligt och uppfordrande sätt påminde mig om sin berömde och beundrade Fars, min oförliknelige Farfars, bedrifter.

I vuxen ålder har jag naturligtvis förstått, att mina misslyckanden i livet inte kan skyllas på min döde farfar. Det var Far som gjorde Farfar till min demon under ungdomsåren. Han hemsökte mig i mina mardrömmar och han blev mig till en  imaginär mobbare i skolan. Någon hjälp med studierna fick jag aldrig i hemmet. Men mina resultat på skrivningar och prov liksom alla terminsbetyg i grundskola och gymnasium ställdes av min upprörde far i relation till vad Farfar hade uppnått i motsvarande ålder.

Dummare är jag inte än att jag förstår, att jag inte är särskilt smart. Det var först när Far låg på sin dödsbädd, som jag insåg, att också hans öde på ett tragiskt sätt hade formats av, att han hela livet stått i geniets skugga. Fars överkrav stukade mig. Men hur skulle jag kunna döma honom, då jag slutligen genomskådade hans självbedrägeri?

Far var läkare och han fick mig länge att tro, att han arbetade som sådan. Det hade han gjort några år i början - som röntgenläkare det vill säga han hade aldrig mött patienter öga mot öga, bara sett bilder av dem i genomlysning av X-strålar. Någonting hade gjort att han tidigt övergav allt kliniskt arbete. I stället kom han via fackligt engagemang och administrativa uppgifter i Socialstyrelsen att hamna som medicinsk expert inom Regeringens Vetenskapliga Råd.

Kanske tappade Far intresset för läkaryrket, då han redan som trettioåring blev änkeman. Mor gick bort i barnsängsfeber och tog i döden med sig min lillasyster. Jag var i treårsåldern och växte upp som ensambarn med Far och tant Kajsa, den lilla familjens allt i allo

När Far låg på sitt yttersta lät han kalla mig till sig. Då hade vi knappt setts eller talats vid på åtskilliga år. Nog hade jag hört att han en tid hade dragits med ryggbesvär, en värk som inte ville ge med sig. Det blev en chock för mig att han

4

Stilprov 2. (slutet Kapitel 1, nederst sid 31-32)

...

Jag öppnade sålunda ett nytt dokument på min lilla surfplatta och gav det namnet The Capri Convention. Givetvis skulle jag innan veckan var slut radera hela texten och utplåna dokumentet. Det var inte lätt att överhuvudtaget skriva någonting i den skraltiga taxibilen, som skumpade framåt och uppåt på låg växel längs den smala vindlande bergsvägen. Jag hade inte mer än textat titeln, förrän föraren strax efter en vägkrök tvärbromsade, så att paddan for mig ur händerna. En bräkande fårskock blockerade körbanan och manades på av två fårhundar och en man försedd med en lång bambustör. Medan fåren långsamt tog sig över vägen från högra hagen till det nya betet på vänster sida, vände chauffören sig om med ett brett smil. Han pekade på fåren och herden med armen utsträckt genom bildörren, som han öppnat på vid gavel. Så formulerade han några ord på bruten engelska, som först fick mig att tro, att mitt sinne spelade mig ett spratt. Då han trodde att jag inte förstått, svepte han med armen över den pastorala scenen och upprepade sina ord:

   -   Tiss is ah convensjön hiir on Capri ajlänn.

Han hade säkert gjort liknande kommentarer många gånger då han skjutsat runt turister på ön. Men aldrig hade väl så enkla ord träffat någon som en blixt

31

tidigare. För ett ögonblick tappade jag fattningen och kunde inte få fram ett ord. Jag böjde mig framåt och plockade upp paddan från golvet. Den unge mannen följde mitt görande med ett förväntansfullt leende och uppenbarligen stolt över sin engelskspråkiga guidning. Det tog i en hast loven av min tunghäfta, jag sken upp och gav honom mitt beröm:

   -   Thank you! I appreciated your English comment. Wounderful to see the shepherd with his sheep. I like to experience this rural custom, so typical for Capri.

Resten av färden blev något lugnare utan avbrott, varför jag kunde knacka ner lite noteringar i min Capri-fil. Det mesta blev ganska meningslösa funderingar om, varför just jag råkat hamna i denna top secret konferens, så hemlig att jag inte hade en aning om dess agenda och syfte. Det enda viktiga, för minnets skull, var väl min uppräkning av namnen på de tolv deltagarna, deras hemvist och deras specialiteter:

 

d'Aubigné, Paris, filosofi och etik; Bolsena, Rom, teologi och psykologiGloria Cristalli, Neapel, organisk kemi, Diaz del Castillo, Palo Alto, biomedicin; Maria Escudero, Berlin, neurologi; Fitzgerald, Dublin, astrofysikGwen Gwynedd, San Diego, astronomi; Hawkins, Oxford, biokemi; Inivasandra, New Dehli, matematik; Irmelin Juel-Christiansen, Köpenhamn, atomfysik; Kornfelt Rehovot, farmakologi; Laplace, Quebec, psykiatri.

 

*

...

 

32

Stilprov 3. (Kapitel 2, sid 33)

Kapitel 2

 

 

Då jag bittida vaknade upp med en nymornad känsla av främlingsskap, visste jag först inte var jag befann mig. Jag slog upp fönsterluckorna och drog i djupa andetag in den aromatiska doften från pinjer, cypresser, lavendel och ginst. Min blick svepte ner för de branta bergssluttningarna och stupen ut över det azurblå vattnet. Morgonsolen dränkte nejden i ett bländande ljus, så intensivt som om mörker i världen vore en orimlighet. Den friska havsbrisen blåste bort det sista unset av förvirring i mitt sinne.

San Michele! Genast dök några ord upp i mitt minne, de som Axel Munthe formulerade redan som student, då han första gången kom till Anacapri. Han överväldigades av ölandskapets skönhet, och med ungdomlig fantasi tänkte han sig sin framtida boning på denna klippa. Boken om San Michele skrev han många år senare på engelska, men det är den italienska översättnngen, som gjort orden bevingade:

Nessun' ombra medievale per me! Volgio che la mia casa sia aperta al sole, al vento e alla voce del mare, come un tempio greco, e luce, luce, luce dovunque!

"Inget medeltida mörker för mig! Jag vill att mitt hus må vara öppet för solen, för vinden och för havets röst, som ett grekiskt tempel, och ljus, ljus, ljus överallt!"

 

*

33

 

Stilprov 4. (mitten Kapitel 7, överst sid 204-207)

   -   Så kan det vara, liksom att det kanske inte heller var en slump att du råkade följa efter oss hit ut i loggian, lägger Gloria till med ett genomskådande leende och trycker min hand.

   -   Du vet anledningen Gloria. Det är redan torsdag, och vi har ännu inte granskat och snyggat till mina noteringar för mötesprotokollet.

Hon släpper min hand, tittar hastigt på sitt armbandsur och ger till ett litet förskräckt rop:

   -   Crepusculo di dei! förmiddagsrasten är redan slut. Spring i förväg du, Quasi! Din punktliga närvaro är viktigare än min för anteckningarnas skull.

Hals över huvud rusar jag iväg, hinner ändå vända mig om och kasta fram mitt förslag:

   -   Questa sera?

Bakom mig hör jag Glorias gäcksamma röst:

  -   Omöjligt, min vän, du vet väl att vi äter gemensam middag på restaurangen i Casa Mariantonia på gånggatan i Anacapri, när eftermiddagssessionen är slut.

Gudars skymning, gudars skymning, ringer det som av tinnitus i mina stackars öron, då jag med andan i halsen intar min plats på sekreterarpodiet.

*

Dr F sitter i ordförandestolen med den lilla klubban i högerhanden utan att ta notis om min sena ankomst. Minuten efter gör dr C entré, strålande som alltid, men till synes omedveten om att alla väntar på henne. Hon väkomnas av herr Ordföranden:

   -   Sic venit Gloria mundi.

Den senkommande finner sig omedelbart, slår ut med armen över de församlade kollegorna runt mahognybordet och svarar(på italienska istället för latin) med ett blygsamt leende:

   -   På världens härlighet väntar ingen för länge. 

204

Doktorerna F's och C's repliker möts av handklappningar och glada tillrop. De avbryts av att dr Fitzgerald slår ordförandeklubban i bordet och öppnar sessionen sålunda:

   -   Era glädjeyttringar får mig att undra om det är vishetens rop och förståndets röst jag hör. Ni genomskådar säkert vilket Bibelcitat det är, som jag har kommit att tänka på.

Det lägrar sig en förlägen stämning bland majoriteten av delegaterna, som förgäves rannsakar sitt Bibelkunnande. De flesta skakar på huvudet. Bara dr J och dr B verkar veta besked. Den förra, Irmelin, kastar fram sitt förslag som en fråga:

   -   Är det inte något ur Ordspråksboken?

Den senare, Giulio, säger sarkastiskt:

   -   Se där, en ganska usel statistik! Ni ateister brukar berömma er av att kunna Bibeln bättre än de kristna själva. Två av elva, dr F och dr J, vad blir det i procent?

Då är det som om mitt gamla, nästan förträngda intresse för sannolikhetskalkyl och matematisk statistik, randomisering, stokastiska variabler, felmarginal, konfidensintervall och dylikt, får mig att glömma, att jag bara sitter off side och inte räknas till ledamöterna. Utan att kunna besinna mig flyger orden ur min mun:

   -   Bravo Irmelin, du har rätt! Det är Ordspråksboken Kapitel 8, verserna 1 ff.

Dr Bolsena far upp ur stolen, vänder sig mot mig och utbrister:

   -   Bravissimo, dr Quasi. Vi får räkna om: Tre av tolv, en på fyra, 25 % alltså, inte så illa trots allt ...

   -   under förutsättning förstås, att vår sekreterare tillhör de icke-troende.

I hopp om att slippa vidare uppmärksamhet muttrar jag:

   -   Trosfrågor intresserar mig inte.

205

   -   Nåväl, ni agnostiker räknar jag till ateisterna, de tjugufem procenten står sig. Tillåter den ärade församlingen, att jag som god kristen citerar de av dr Q korrekt angivna passagerna i Den Heliga Skrift?

Det är naturligtvis en retorisk fråga. Den gode dr B, professor i psykologisk teologi (eller var det tvärtom teologisk psykologi?) är nu både på sin mammas gata och i sitt esse. Han torkar bort svettpärlorna ur pannan med sin brokiga snusnäsduk som för att ge sig tid att likt en skådespelare njuta av den imponerade publikens bifallsjubel. Då suset i salongen lagt sig, deklamerar han de första verserna med bravur, som hörde det till hans väl inövade rollgestaltning: 

Ordspråksboken, åttonde kapitlet. Vishetens maningsrop. Hör visheten ropar, och förståndet höjer sin röst. Uppe på höjderna står hon, vid vägen, där stigarna mötas. Invid portarna, vid ingången till staden, där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop: Till eder, I män, vill jag ropa, och min röst skall utgå till människors barn. Lären klokhet, I fåkunnige, och I dårar, lären förstånd. Hören, ty om höga ting vill jag tala, och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är.

   -   Tack, tack, bäste dr Bolsena, vi nöjer oss med dessa sex första verserna! avbryter dr Fitzgerald och fortsätter: Minns vad dr Munthe önskade om sitt hem i Anacapri! Det skulle vara öppet för solen, vinden och havets röst. Vi skulle kunna göra det följande till motto för vårt möte:

Vi önska att detta Capri Convention, uppe på höjderna i Anacapri vid vägen där stigarna mötas, skall vara öppet för solen, vinden och förnuftets röst. Och ljus, ljus, ljus överallt - som i ett grekiskt tempel. Inget medeltida mörker för oss!

Hans uttalande tas emot med applåder och hurrarop av alla utom av dr B, som dunkar näven i bordet och ryter:

   -   Signore e signori! Förnuftets röst berömmer ni er av att äga, men vishetens tungomål har ni inte tillägnat er. Mer än av dr Fitzgeralds långa vackra motto kännetecknas detta möte av, vad sjunde versen varnar för i Ordspråksboken:

Ja, sanning skall min mun tala, en styggelse för mina läppar är ogudaktighet.

206

   -   Det lät sig sägas, skjuter dr F in, i profetens avlägsna sekel, fyllt av dunklare tankar än de i medeltidens djupaste mörker. I vår tid vill vi leva upp till en modern innebörd av den tolfte versen i Ordspråksbokens åttonde kapitel: 

Jag, visheten, är förtrogen med klokheten, och jag råder över eftertänksam insikt.

   -   Och med det bibelcitatet som en ledstjärna för våra diskussioner ger jag ordet till dr Laplace. Varsågod, scenen är er!

Dr L påminde om att hans presentation på morgonen hade gällt bidraget till en debatt om ateismen i The Globe and Mail. Nu ämnade han fortsätta genom att läsa upp sitt andra gensvar, vilken inlaga hade blivit refuserad av den i Toronto utgivna dagstidningen:

Varken ateismen eller den vetenskapliga metoden är någon tro eller ideologi,

vilket ni i era debattinlägg hävdar att de är, dr Le Dewhan. I er senaste inlaga bemöter ni inte med ett ord mina invändningar i mitt gensvar mot er uppfattning. Era resonemang visar beklagligtvis, att ni saknar insikt i såväl filosofi som naturvetenskap. Utan omsvep och utan seriös diskussion klassar ni ateism såsom en tro jämförbar med religioner och sätter på "science" den nedlåtande termen "scientism", som vore det fråga om något slags ideologi eller religion.

Ert hätska utfall mot ateister, och det ni kallar the New Atheism, skulle inte vara överraskande, om ni yttrade dessa teser i er egenskap av att vara "ett militant religiöst gudsbarn". Ni ser er emellertid som "a reformed militant atheist". Vad är det? Om er själv har ni sagt, att ni blev ateist efter att ha läst och sympatiserat med idéerna i en bok av en av de brittiska s k nya ateisterna. Denna sympati måste ha varit ytlig. Det förefaller nämligen, som om ni inte på allvar förstått argumenten bakom författarens ateistiska livshållning. En människa som så lättvindigt på sig själv klistrar etiketten "reformed militant atheist" förtjänar inte att tas på allvar - lika lite som den, som kallar sig kommunist eller taoist efter att ha läst och sympatiserat med , men inte förstått, en bok om Marx eller Lao Zi.

Nåväl, dr Le Dewhan, ni är professor i sociologi vid universitetet i St John's i Newfoundland, och jag betvivlar inte att ni fått den tjänsten tack vare er sakkunskap inomden akademiska disciplinen. Att ni vid sidan om detta

207

Stilprov 5. (slutet Kapitel 10, nederst sid 314-316)

...

Först i ottan följande morgon då jag vaknade i bädden på pensionatet da Lucia, blev jag medveten om, att nattens oroliga drömmar blott var bleka återspeglingar av gårdagskvällens fasor. Efter frukosten bröt jag hastigt upp. Då jag hade en dryg timma på mig tills färjan skulle ta mig till Neapel, tog jag en lång promenad i en närliggande park bortom marinan.

Morgonen är mild. Ur snåren stiger småfåglarnas lovsånger mot skyn. Vinden viskar i växternas väv. Den bittida dagern sänker sig över hav och strand. I en hage står två betande åsnor under palmernas vajande bladplymer. Där bakom sluter sig cypressernas silhuetter samman till en mur av spetsig grönska. Från havet lyfter drivande sjok av morgondimma. Den blir till älvor, som dansar in över parkens gräs i sina florstunna imlinnen. Med vårmorgonens översinnliga tindring kysser himmelen jorden till liv. Stillheten är en ljudvilans spegling i

314

gryningens skönhet. Det finns något av gudomlig nåd i stundens stämning, som blir mig till en själens försoning i den bittra sorgen.

*

 

Aeroporto Internazionale di Napoli var morgontidningarnas löpsedlar svarta av nyheten om olyckan på havet utanför Bagni di Tiberio - Fyrverkeripjäs på fiskebåt baktänder - 14 personer omkommer i våldsam explosion - Världen förlorar 12 ledande experter efter kongress på Capri om klimathotet - Fest med fyrverkeri slutar med fasansfull tragedi - etc.

På flyget hem har jag bestämt mig. Det blir inget protokoll till Regeringens Vetenskapliga Råd från den topphemliga kongressen på Capri. Dr Cristalli hade min HP-dator med sig på båten för att språkgranska mina anteckningar. Det slutgiltiga dokumentet från The Capri Convention förintades i katastrofen.

Någon räkning för kopieringen kom aldrig från Opus Dei. Det hemliga sällskapet ville förmodligen inte föra saken på tal.

Planet är på väg att landa på Arlanda. Jag sätter på mig kavajen, rättar till klädseln och hittar i en ficka några skrynkliga papperslappar. Det är två Baci-sentenser, som jag plockat upp från Irmelins och Glorias assietter vid olika kafferaster, dem ovetande, och en som jag själv stoppat på mig utan att först läsa den. Vilken som är vems vet jag inte. Det har heller inte någon betydelse, liksom ingenting längre spelar någon roll, om vilka människor som möttes på Villa San Michele den gångna veckan, och om vad som tilldrog sig där. Innan jag river sönder de tre mottona och slänger bort dem, kastar jag ändå ett hastigt öga på de förnumstiga levnadsreglerna:

Oggi non dare nulla per scontato        Ta ingenting för givet idag                                    e avrai  fortuna                      och du kommer att bli lycklig 

Bisogna saper godere                            Du måste veta hur du skall                                della propria fortuna              kunna glädja dig åt ditt öde

Hai analizzato bene la nuova                    Du har analyserat den nya                     situazione, adesso agisci!           situationen bra, handla nu!

315

Det gick inte att undvika ett stilla leende över chockladkyssarnas budskap om vägar till lycka och handlingskraft. Men de överskuggades i mitt sinne av en dystrare sanning, som malde, Malde och malde:

Sic transit gloria mundi! Sic transit Gloria mundi! Sic transit gloria mundi!

Genom hjärnans vindlingar for vilsna tankar. Den gångna veckans händelser spelades upp i ett virrvarr på en drömlik scen under skallens ben. I en handvändning var de båda vimsiga amerikanskorna där, Alice och Maggie. Varför fick jag dem i tankarna? Hämningslöst hade de förblandat Graham Greene, Axel Munthe och Salvatore Quasimodo. Aha, det måste vara anledningen: Den galna Alice hade tagit mig för att vara den senare! I nästa ögonblick genomkorsades min hjärna av hans dikt:

 

Ognuno sta solo sul cuor della terra,

trafitto da un raggio di sole.

Ed è subito sera

 

Var och en står ensam på jordens hjärta,

genomkorsad av en solstråle.

Och med ens är det afton

     

        

*

...

316

 

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)